sommarflickans tankar

Jag lever

ett galet liv.

Det händer mycket saker

omkring mig.

Jag träffar

många olika människor.

De vinner alla mitt hjärta.

Vissa bara genom att se på mig.

Vissa genom att irritera mig.

Alla gör det på olika sätt

men alla vinner mitt hjärta.

Som mannen som handlar kaffe.

Med darrig hand

plockar han fram en tjugolapp ur en sliten, brun plånbok.

Liten och otroligt trött ser han ut.

Flera år över hundra.

Spiller kaffegrädde över hela brickan.

Ser på mig och ler. Och jag smälter.

Den unga tjejen

på dansgolvet

med

tighta jeans och

kort tröja.

Vinglandes.

Dansandes.

Letandes?

Hon ser på mig.

Mitt hjärta är

för länge sedan vunnet

och det värker.

Och.

Han som ringer

och säger

på bred närkingska

att det regnar.

Han som skrattar.

Som får mig att skratta.

Han har vunnit mitt hjärta

tusen gånger tusen.

Eller hon.

Hon.

Som var lite av

en idol

Lite av en förebild.

Hon som

har förändrats till

någon jag inte längre

känner.

Hon som

har tappat

kontrollen över sig själv

och allting i sin

omgivning.

Hon har mitt hjärta

och det värker.

Han som

jag inte

tänker skriva

mer än

inget om.

För han vet

och jag vet.

Det finns

mycket kvar att

göra.

Han har mitt hjärta

och det värker

mer och mer

för varje stund som

går.

För varje

tår

han fäller.

De är bara några. Några av alla.

Människor som jag möter.

De vinner alla mitt hjärta.

Vissa bara genom att se på mig.

Vissa genom att irritera mig.

Alla gör det på olika sätt

men alla vinner de mitt hjärta.

Gode gud.

Jag ber dig om

Ödmjukhet.
Ett ord som
nästan fastnar
i halsen.

Förmågan att
inte
döma andra.

Orken att
inte
döma andra.

Styrkan att

bära någon som

inte längre

orkar gå.

Modet att hålla om någon

som gråter

sina absolut sista tårar

och som

inte längre

förstår meningen

med någonting.

Ett hjärta

som värker.

Varje slag

värker.

En viljekraft

som är så stark

att den

tar sig ut ur

kroppen

och smittar av sig

på andra.

En

självdisciplin.

Något som hindrar mig

från att blunda.

Något som

får mig att

säga ifrån.

Något som

gör att jag

orkar

hålla mig

nykter.

Hur står man

stadigt för andra

med

sprit i blodet?

Hur ser man klart

när allting omkring en

snurrar runt?

Hur orkar man

utan din hjälp?

Jag tänker inte

be om

utmaningar

för du ger mig dem redan.

Det som jag skrivit ikväll

är de saker jag ber om.

Saker som gör

att jag kan anta

dina utmaningar

med full styrka.

Jag böjer mig fortfarande ner

och plockar mina fickor

fulla med kastanjer.

Tjugo år är ingen ålder.

Jag är långtifrån

gammal och vis.

Jag är fortfarande

på sätt och vis bara ett

barn.

Naiv som ett barn.

Rädd som ett barn.

Men jag ser.

Jag ser dina utmaningar.

Dessa människor.

Bevara dem

är du snäll.

De är som

guld.

Guld som strålar.

Tack

för allt.

"Kom du mitt ljus,

lys upp mitt mörker.

Kom läkaren,

som helar mina sår.

Kom du guds eld

bränn mina synders törnen.

Kom du min kung

och härska över

mig."

Amen.

Din kniv
mot min strupe
och jag bara väntar
på ditt nästa drag.
Att du ska
försöka
förföra
mina ådrors blod.
Att du ska berusa mig
så att jag
tappar tron.
Ditt nästa drag
och mitt
fall.
Jag väntar
på din
oerhörda styrka.
Ditt säregna sätt
att döda.
Din slipade kniv
mot min strupe
och du kysser mig
på käkbenet.
Knäpper upp knapparna
på min blus.
Lägger örat mot
mitt bröst
och lyssnar.
Lyssnar till mina
rusande hjärtslag.
Lyssnar till rädslan
i mina andetag.
Uppmärksammar
tårarna som faller,
landar och
trotsar dina försök
att göra mig
omänsklig.

Jag hör din kniv
falla till golvet.
Tar ett sista skälvande
andetag
och lämnar dig
ensam kvar.

Du har gjort
ditt
drag.

Söndag kväll.
Har egentligen ingen kraft eller ork
att skriva ett långt inlägg
om allt som händer
känns, bitts och rivs.

Jag har jobbat i helgen,
Fredag, lördag, söndag
kan ha varit
de tre mest krävande dagar
jag någonsin varit med om på torget.
Löning. Regn. Martin Stenmark.
Låt oss säga att mer än halva Örebro
besökte restaurangtorget i helgen.

Vi har
krigat
som Sunshine och jag
beskrev det.
Det var vi på RT mot
resten av världen.
De var starka, de var många,
men jag tror nog ändå
nu så här i efterhand
att man kan säga
att vi vann.
Jag och mina tjejer.
Och så Calle.

Faktum är att jag
har mått riktigt bra av
att köra slut på mig själv.
Få känna att jag
pressade mig själv
till det allra yttersta
och att jag faktiskt
gjorde det skrattandes.
Skämtandes.
Dansandes.
Det var härligt att känna
kicken.
Livet.
Blod i ådrorna.
Någon la en glädje och
motivation i mig
som gjorde att jag
orkade hålla humöret uppe.
Skämta med de andra
och få dem att skratta
när allt var som värst.

Ikväll runt halv sex
då vi hade slängt skräpet
och var redo att fara hem
blev vi alla kvar en stund
på lastbryggan.
Det var som om ingen riktigt
hade ork kvar
att ta sig de där sista metrarna
bort till bussen
som skulle ta oss in till stan.
Vi var tomma
och tysta.
Som ett lugn efter storm.
Kaffe och cigaretter.
Inte mycket sas.
Ingen orkade.
Vi hade ju just
vunnit ett krig.

RT.
It's a fucking lifestile.

Förövrigt så har jag försökt
skriva ett brev.
Flera kvällar nu har jag försökt
skriva ett brev.
De säger att jag borde göra det.
Att det nog kanske är det bästa sättet ändå.
Jag har nickat och hållit med.
För det gör jag.
Jag vet att ett brev vore
absolut bäst.
Men då är frågan
hur man börjar ett brev
som ska innehålla så många
viktiga ord och förklaringar?
Som man vill ska komma att göra skillnad?

Hur skriver man ett brev
till någon som inte vill ha ett brev?

Hur formulerar man
brännsåren, tomheten, desperationen, ångesten och
saknaden.

Saknaden. Den stora bedrövliga saknaden.

Som man inte ens
orkar bära.
Hur formulerar man den
utan att bli
krävande?
Utan att
begära för mycket
av mottagaren?

Vad ska man göra
när orden,
de där orden som man
annars förlitar sig blint på
inte längre verkar räcka till?

Jag kan inte beskriva mig.
Jag kan inte beskriva dig
hos mig.
jag kan inte
på nåt sätt
skriva
ring mig
och få det att verka
lika otroligt
enkelt men
livsviktigt som det
i självaste verket är.

Ring mig.

Enkelt.
Livsviktigt.

Jag kan inte.
Orkar inte.
Förmår inte
att skriva
det där brevet
ikväll heller.

Jag avslutar inte med egna ord

utan med några rader ur en av de låtar

som jag kommit att fastna mest för

på LW's nyaste skiva.

För
som vanligt sätter han ord
på det jag bär på.

Och
här är
de orden:

mina ögon för blöta 
för att göra epilogen rättvis 
jag orkar inga flera ord 
inga krafter för en vacker utgång 
jag lämnar inget dukat bord 

men innan morgonen kommer 
vill jag lämna några varma rader 
kanske möter vi en vår igen 
jag ångrar inga steg vid din sida 
jag vattnar dina växter än 

Nu:
Många timmars djup sömn
under hennes prasslande duntäcke.
Och regnet
når henne inte
längre.

Inatt hade jag
ett långt och jobbigt
samtal över msn.
Ett samtal där orden i
msnrutan
tog sig ut genom skärmen
och skar upp mig hänsynslöst.
Allting inuti mig rann ut.

Plöstligt befann jag mig
där jag var
när han sa de där orden
för så många månader sedan.
Jag var tillbaka i min säng.
Jag låg på sidan
med ansiktet in mot väggen
och grät så att jag skakade
och han höll inte ens om mig.
Han var alldeles tom.
Han sa att han var tom.
Att han inte ens visste
om han älskade mig längre.
Och jag grät så att jag skakade.
Grät som att det aldrig skulle ta slut.
Grät för att
vi var slut
han och jag.
Vi som alltid
skulle vara.
Han och Jag.

Verklighet.

Den kom smygande.
Verkligheten.
Efter veckor av gråt och
nästintill obefintlighet.
Verkligheten.
Den kom runt hörnet och
fångade in mig
i sin stora svarta säck.
Drog in mig igen.
Hämtade hem mig igen.
Och jag tvingades börja leva.

Tvingades öppna ögonen

efter att envist haft dem stängda.

Tvingades se

sanningen.

Han var inte kvar.

Han ville inte

vara kvar.

Det gick.

Tillslut

förstod jag

hur det låg till

och jag anpassade mig

till kylan och ensamheten.

Jag började

göra upp egna

planer.

Rita egna kartor.

Spara nya nummer.

Andas.

Verkligheten

hade

hunnit ikapp.

Och han

var inte kvar.

Veckor blev

månader och

jag var övertygad om

att allting var bra.

Allting är bra.

Allting är

inte bra.

Jag hade
ett långt och jobbigt
samtal över msn inatt.
Ett samtal där orden i
msnrutan
tog sig ut genom skärmen
och skar upp mig hänsynslöst.
Allting inuti mig rann ut.

Alla de där

månaderna

och jag

kräktes

på toan

inatt.

Och plötsligt

var jag tillbaka hos

honom igen.

Och upplevde

det där igen.

Hans ord.

"Det är bäst såhär.

Det går inte just nu.

Jag vet ingenting om någonting

och det funkar inte.

Vill inte göra dig illa.

Förlåt mig.

Men.

Det blir bäst så här."

Han som alltid

skulle

älska mig

höll inte om mig

den natten

och

jag kommer aldrig

glömma

hur jag låg

med ansiktet in mot väggen

och sa åt verkligheten

att dra åt helvete.

Jag ville inte ha någonting

med den att göra längre.

Nu när jag sitter här

och försöker känna efter

så är jag alldeles tom.

Det är bara smärta kvar.

Som mensvärk när man är

hungrig.

Det maler.

Som att det aldrig

ska sluta.

Men jag antar

att det slutar

göra ont.

Jag antar

att jag behövde

få

inse

att jag fortfarande

delvis

ligger kvar i sängen

med ansiktet mot väggen

och gråter över honom

som jag

älskat så

hejdlöst.

Jag antar

att

det här är

livet.

Verkligheten.

Så.

Det jag ville säga är

att istället för att

skriva något ikväll

så publicerar jag

lite gamla alster

från nått år tillbaka

eller så.

En del av er har läst dem förr,

andra inte.

Jag publicerar dem

för att fylla ut det där

tomrummet

där det ekar och

där smärtan

dansar salsa i

högklackat.

För

smärtan.

För

er.

Och för mig,

ikväll-

Håll till godo.

Bestämd och

iskall.

Som en sån där

kristallklar

istapp som

faller ner från taket.

Bestämd att inte

flytta sig.

Bestämd att bara

falla

när lusten faller på.

Bestämd

att

klyva mig

i tu.

Jag förfryser.

Du tycker

att vi ska samla ihop ett

jättestort-gäng-och-göra-

något-jätteroligt-tilsammans.

Och jag letar efter en kamera

som kan ta kort på känslor

så att jag kan fotografera hur jag känner.

För jag orkar inte berätta att

jag rasar

innan du

börjat bygga.

Och alla orden

som ska sägas

fastnar i halsen

och du ser på mig

som om jag vore

dum.

Jag vill säga att jag är inte dum

jag är stum

men stumma människor

pratar inte

så jag håller

käften.

Din blick

tvärsöver

matbordet

letarochletar

efter någonting

att stjäla,

någonting att stjäla

från mitt ansikte.

Och du önskar

att du kunde ta

mina ögon med dig hem.

För mina ögon talar

när min mun tiger.

När jag har en stum dag.

När allt är tyst och

munnen håller käften

så talar mina gröna

ögon och de vill du ta med dig hem.

Så jävla själviskt av dig.

Så jävla typiskt av dig.

Mitt enda sätt

att kommunicera

vill du plocka med dig hem

eftersom du

tycker det är onödigt

att åka ända hit

när jag aldrig

säger något.

Men baby.

Det är när vi sitter tysta

som vi säger mest till varandra

duochjag.

Ibland rimmar livet

ibland rimmar det

inte alls

ibland är hela skiten

i fullständig obalans.

Man gråter och man skrattar

och man

svettasochfryser

Men vem fan skulle ringa

vem fan skulle ringa och

bry sig?

Inte vet jag varför allting

skiftar i grått

inte förstår jag varför du

inte inser vad du fått

inte blir jag gladare av

att du säger

tack och hej

det är dags att sova nu

men jag älskar dig.

Inte fan vet jag.

Det rimmar inte ens.

Ibland rimmar ingenting

med någonting.

Men bara ibland.

Det beror bara på

V A R

man lägger

betoningen.

Som ett hjärta

med hans namn

inuti.

Skrivet i imman

på badrumsspegeln.

Jag var naiv

redan som barn.

Jag var liten

redan som barn.

Jag ville tro

redan

som barn.

Som ett hjärta

med hans namn

och mitt namn

inuti.

Skrivet i imman

på badrumsspegeln

inne i lägenheten

på hörnet.

Och jag suddar ut det

fort

innan någon ser.

Innan någon ser

att jag blev

kär.

Jag sa till henne

att honom,

honom måste jag ha.

Hans ögon

glöder

när alla andras

har slocknat.

Hans fingertoppar

mot min hud

har jag känt

så länge nu.

Honom måste jag ha.

Som ett hjärta

med hans namn

och mitt namn

inuti.

Skrivet i imman

på badrumsspegeln.

Han kommer förstå.

Han kommer förstå

det ingen annan förstod.

Han kommer få se

det ingen annan

fick se.

Jag var naiv

redan som barn.

Jag var rädd

redan som barn.

När mamma och pappa

skrek på varandra.

Jag var liten

redan som barn.

Som ett hjärta

ritat i imman.

på badrumsspegeln

fast man inte

nådde upp.

Och jag rodnade

när han hälsade

och sa

att jag var vacker.

Hans fingertoppar

mot min hud

hade jag känt

så länge nu

utan att veta

vem han var.

Utan att veta

vem jag var.

Jag var kär

redan som barn.

Tänk om han ser.

Tänk om han ser

det ingen annan ser.

Tänk om han förstår

det som inte ens jag

förstår.

Tänk om han förstår

mig!

Honom måste jag ha.

Hans ögon

glöder

när alla andras

har slocknat.

Och jag ritade

ett hjärta

med hans namn

och mitt namn

inuti

i imman

efter duschen

på badrumsspegeln.

Jag var naiv

redan som barn.

Jag var liten

redan som barn.

Jag ville tro

redan

som barn

på ett hjärta

med deras namn

inuti.

Ritat i imman

på badrumsspegeln.

Mammahjärtapappa

Som ett hjärta

med hans namn

och mitt namn

inuti.

Skrivet i imman

på badrumsspegeln.

Jag är

alldeles för trött

för att skriva

en dikt om

hur dina ögon

gav mig

månljuset

tillbaka.

Jag bad om

Frid och

Befrielse.

Sen mötte jag dig.

och Du sa

Att du älskade

Mig.

Mina nerver är

Söndertrampade igen

Städa efter dig

Och jag försökte

Övertyga dig om

Att varje dag

Är en brottningsmatch

Med sitt eget samvete

Men du ville inte köpa

Mitt resonemang

Det kostade alldeles

För många pengar

För någon som du, som

Aldrig följer reglerna

Varför kan du inte

Bara förstå

Att den här världen inte behöver

Långa kvitton från Ica

Eller stora handlingskassar

Från stans alla märkesaffärer.

Den här världen

Behöver sedlar

I de små askarna

Framför fötterna på

De gamla gubbarna som

Sitter och spelar dragspel

Vid hörnet av

Kungsgatan/västerplan

Den här världen

Behöver inga fler

Öronproppar

Som stänger ute ljudet av

Barn som skriker

Av hunger

Eller gamla

Som suckar

I

Sin

Ensamhet

Den här världen

Behöver inte längre

Vässa sina knivar

Vassare

För de skär redan

Så djupa sår

I tonårsflickornas

Smala ljusa handleder

Jag försökte

Övertyga dig om

Att varje dag

Är en brottningsmatch

Med sitt egna

Samvete

Men du ville inte

Höra

För du hade köpt

Dendärdyraste

Ipodnanon

Från affären på hörnet

Och nu var du

Lycklig.

Nu var du lycklig.

Och inte bryr väl

Du dig ett skit om

Alla de

Kvinnor

Som blir slagna

Gula och blå

Av sina män

När ingen ser på

Eller när

Barnen ser på

Bakom stänga dörrar

Släcks lågorna

Som var tänkta

Att brinna

Så mycket

Längre

Och så mycket

Starkare

Men du

Du bryr dig inte

För du har nyss

Inhandlad

Tre stycken

Nyafinagolvlampor

Från Ikea

Och vem

Behöver

Någon

Annans låga

När man kan få

Ljus från

Tre stycken

Nyafinagolvlampor

Från Ikea?

Och nej

Jag säger inte

Att man inte får

Handla

På Ikea

Eller köpa upp

Alla sina pengar

I dedärdyraste

Märkesaffärerna

Som vi har i stan

Allt jag säger

Är att en dag

Så kommer alla

Bli tvungna att gå upp

I ringen

Och brottas med

Sitt eget samvete

Och vem vet

Kanske är det

Strömavbrott då

Så ingen kommer att se

Kläderna du köpte

Och inte ens

Dedärtregovllampornafrånikea

Fungerar när det är

Strömavbrott.

Du kommer bli tvungen

Att brottas i mörker

Du sprang

och

sprang

och sprang och sen

snubblade du.

Hjälp mig upp

bad du

men jag kunde inte

för jag var ju

flera hundra

kilometer bakom dig.

Där våra tungspetsar möts

finns ingen plats för

avsky.

Där är det fred och kärlek

och en liten gnutta

romantik.

....over and

out

Det var på Frimis vi var.

Precis framme vid baren.

Överallt omkring mig stod det

människor jag tyckte om.

Hon stod framför mig,

fingrade på mitt halsband,

och såg mig i ögonen.

Sen log hon, kom närmare och sa

"Om det är någon som

ska ha ett par vingar hängandes runt halsen

så är det du Annie"

Jag backade.

Kände hur skräcken

knöt sin beniga hand

runt mitt hjärta och jag

kunde nästan höra

hur det kämpade

för att slå där inne.

Vingarna

drog jag åt mig.

Lät dem sluta sig kring mig.

Lät dem gömma mig.

Mina stora vita vingar

som förut fungerat utmärkt

men som nu är

ur funktion.

Kompisen bredvid henne

frågade vad hon sa och

så upprepades orden ännu en gång

"Jo, jag sa att om det är någon som

ska ha ett par vingar hängandes runt halsen

så är det Annie"

Jag skakade på huvudet och

försökte le.

Ett klent, säginteså, leende.

Men hon bara fortsatte att säga saker som

fick den där handen

att dra åt hårdare och hårdare

kring mitt stackars hjärta.

Jag tappade nästan flaskan med

alkoholhaltig-glöm-allting-och-skratta-dricka.

Hon fortsatte.

Jag gick därifrån.

Jag Orkade inte

konfrontera hennes ord.

Ville inte höra hennes

uppfattning om mig.

För jag vet sanningen.

Och den stämmer inte

överens med

det som hon sa

den kvällen.

Sanningen är

att jag vill så mycket

men klarar så lite.

Jag har tappat

förmågan att

orka.

Förmågan att

klara av.

Jag ser hans ögon.

Ser vad de vill berätta

men jag vet inte längre

vart jag ska

lägga hans berättelse.

Jag ser hennes

trasiga handleder

och jag gråter

om nätterna

för att jag

inte gör

något åt dem.

Jag ser tårar

som rinner

bakom glada masker

jag hör

dåliga

bortförklaringar

som inte klarar av

att täcka hela sanningar.

Jag lyssnar

när människor

pratar om varandra.

Säger saker om varandra.

Berövar varandra och

sig själva

skönhet.

Och jag vill

skrika

att det är dags

att vara tyst.

Men istället

står jag bredvid

och håller med.

Som en tyst

mobbare

på mellanstadiet.

Som en av alla dom

som inte gjorde

mindre fel

än de värsta.

Som någon

som inte

ser.

Men så vet jag ju

att jag ser

Och att jag vill

så mycket

men klarar så lite.

Så när hon

slänger sig

med de där orden

blir skräcken

för mycket.

Ångesten för svår.

Prestationsångesten för

tung.

Just nu

famlar jag bara.

Trasig och ful

famlar jag

efter någonting.

Vadsomhelst..

Fotfäste.

Trygghet.

Mod.

Och kanske

framförallt

ork.

Ork att fortsätta.

Fortsätta

försöka

plocka bort

hennes ölburkar från

bordet

klockan fem

en tisdag.

Fortsätta orka

lyssna på

alla som har något att säga.

Fortsätta orka

hålla om.

Fortsätta orka

tycka om.

Fortsätta orka

tänka på att

aldrig döma.

Fortsätta orka

bemöta

alla på

samma sätt.

Jag vill

våga

utmana mig själv igen.

Vill våga

se på nyheterna

fast jag vet

att jag kommer

gråta.

Våga utsätta mig

för sanningar

jag inte gillar

och låta dem

engagera mig.

Jag vill så mycket

men klarar så lite.

Vingarna är

ur funktion

och jag famlar.

Hösten äter upp mig

bokstavligt talat

och kylan

biter så

inåthelvete hårt

så fort jag går

utanför dörren.

Jag orkar inte

höra av mig.

Orkar inte

bry mig.

Orkar inte

vara den som

alltid

ringer.

Tänk den dagen

någon ringer

och säger

Hej! vet du vad?

Jag vet precis vad du

behöver.

Just nu

har jag inte

kraft nog

att bära kraven.

Och hans

sms som säger

du suger på att höra av dig

blir som ett

svart hål som jag

inte kunde bry mig mindre om.

Jag tänker

falla nu.

Och det

låter jag mig själv göra

bara för att jag vet

att

snart är jag

tillräckligt stark

för att resa mig igen.

Ha tålamod

med mig.

Mina vingar är

ur funktion

och det får mig

att bete mig

konstigt.

De läker snart.

De är hela snart igen.

Så.

Ha tålamod

med mig.

För

jag faller

nu.

I stormens öga är

allting

kusligt lugnt.