sommarflickans tankar

Jag är ganska förundrad
över mig själv
och mina förmågor.
Men det är väl som hon sa:
tillslut blir man så bra på
att dölja det att man nästan
skrämmer sig själv.

Jag är sådär glad
så att de män
som alltid kommer och fikar hos mig på jobbbet
undrar över
vad som har hänt.
Jag svarar:
Man ska väl vara glad?
Det är ju onödigt att slösa en hel dag
på att vara ledsen?

De skrattar och
håller med.
Häller upp kaffe och
går ner för att sätta sig.
Sen betraktar de mig på avstånd
och undrar över min hemlighet.



De får aldrig veta.


Inte heller
han i grillen.
Som kom ner och gjorde mig sällskap
på lastbryggan idag.
Han som jag
berättade för
om mitt brustna hjärta.
Han kunde inte förstå
att för mig fanns det
bara en.
Han ville inte förstå
att jag inte orkade mer.
Han sa
du som är
så vacker.
Du borde ha
massor av
killar?
Jag tror dig inte.
En bara?
Nej.
Jag tror dig inte.


Jag svalde mitt kaffe.
släckte cigaretten
och tog hissen upp igen.

Tillbaks till torget.



Och chefen undrade över dig idag.

Han frågade om
du tagit mig tillbaka.
Jag sa att
vi inte hörts på länge
och han sa
att han har många
vänner som är singlar.

Jag undrade för mig själv
om allt handlar om
förhållanden?
För mig
är allt just nu
ett brustet hjärta
en förlorad vänskap
och en trasig framtid.

Jag log och sa
jag klarar mig bra själv.
Är starkast då.






Och så bad jag
än en gång
gud om ursäkt
för att ha
ljugit igen.




Jag är nog
mest bara trött.



Utlandet lockar.

Jag orkar
skratta en stund till.

Men vad händer sen?



När min mask
plöstligt en dag
glöms kvar hemma?


Vad händer
då?



Står jag
överhuvudtaget
ut
med mig själv?









Godnatt.