sommarflickans tankar

En vän till mig,
vi har inte känt varandra
länge,
men hon har kommit att bli
någon jag hämtar
styrka från.
En självklar människa.
Som lyser.
Som solen.
Jag har dock hela tiden trott
att jag är den enda av oss
som får ut något av att umgås.
Att jag bara tar men inte ger.
Men ikväll skrev hon någonting
till mig
som var så
mittiprick
det jag behövde höra.
Alldeles oväntat.
De var de där orden
som jag saknar så
fruktansvärt.
En typ av
osjälvisk bekräftelse.
Det enda
som egentligen
betyder något för mig.

Hon skrev

"du gör mej glad och får mej att vilja bry mej om folk på riktigt .. bara genom att vara du"


Hon sa
att jag får henne
att vilja bry sig om folk
på riktigt.

Hon sa
med andra ord
att han
fortfarande
lyser igenom.
Att det faktiskt
mitt uppe i den här
bedrövliga snurrkarusellen
finns ett lugn.
Att den lillalilla
pyttelågan
långt där inne
lyser igenom
ibland.

Att jag fortfarande
är i tjänst.

Trots att jag
känt mig
totalt okapabel.
Alldeles
värdelös.
Helt
fel.
Så lyser
han
igenom
mig.


Jag
vet ju
att det
finns
en låga
därinne.

Och nu vet jag
även att
människor
faktiskt
kan skymta den.



Jag orkar
egentligen inte.
Jag har ingen kraft.
Ingen ordentlig
vilja.


Men hennes ord
blev ändå en uppmuntran.



Och jag som
hade tänkt strunta i
att gå upp imorgon
ska nog kankse
tänka om trots allt.


Det finns ju
tydligen
en anledning.



Han
är
min
anledning.