sana on vapaa
Det var på Frimis vi var.
Precis framme vid baren.
Överallt omkring mig stod det
människor jag tyckte om.
Hon stod framför mig,
fingrade på mitt halsband,
och såg mig i ögonen.
Sen log hon, kom närmare och sa
"Om det är någon som
ska ha ett par vingar hängandes runt halsen
så är det du Annie"
Jag backade.
Kände hur skräcken
knöt sin beniga hand
runt mitt hjärta och jag
kunde nästan höra
hur det kämpade
för att slå där inne.
Vingarna
drog jag åt mig.
Lät dem sluta sig kring mig.
Lät dem gömma mig.
Mina stora vita vingar
som förut fungerat utmärkt
men som nu är
ur funktion.
Kompisen bredvid henne
frågade vad hon sa och
så upprepades orden ännu en gång
"Jo, jag sa att om det är någon som
ska ha ett par vingar hängandes runt halsen
så är det Annie"
Jag skakade på huvudet och
försökte le.
Ett klent, säginteså, leende.
Men hon bara fortsatte att säga saker som
fick den där handen
att dra åt hårdare och hårdare
kring mitt stackars hjärta.
Jag tappade nästan flaskan med
alkoholhaltig-glöm-allting-och-skratta-dricka.
Hon fortsatte.
Jag gick därifrån.
Jag Orkade inte
konfrontera hennes ord.
Ville inte höra hennes
uppfattning om mig.
För jag vet sanningen.
Och den stämmer inte
överens med
det som hon sa
den kvällen.
Sanningen är
att jag vill så mycket
men klarar så lite.
Jag har tappat
förmågan att
orka.
Förmågan att
klara av.
Jag ser hans ögon.
Ser vad de vill berätta
men jag vet inte längre
vart jag ska
lägga hans berättelse.
Jag ser hennes
trasiga handleder
och jag gråter
om nätterna
för att jag
inte gör
något åt dem.
Jag ser tårar
som rinner
bakom glada masker
jag hör
dåliga
bortförklaringar
som inte klarar av
att täcka hela sanningar.
Jag lyssnar
när människor
pratar om varandra.
Säger saker om varandra.
Berövar varandra och
sig själva
skönhet.
Och jag vill
skrika
att det är dags
att vara tyst.
Men istället
står jag bredvid
och håller med.
Som en tyst
mobbare
på mellanstadiet.
Som en av alla dom
som inte gjorde
mindre fel
än de värsta.
Som någon
som inte
ser.
Men så vet jag ju
att jag ser
Och att jag vill
så mycket
men klarar så lite.
Så när hon
slänger sig
med de där orden
blir skräcken
för mycket.
Ångesten för svår.
Prestationsångesten för
tung.
Just nu
famlar jag bara.
Trasig och ful
famlar jag
efter någonting.
Vadsomhelst..
Fotfäste.
Trygghet.
Mod.
Och kanske
framförallt
ork.
Ork att fortsätta.
Fortsätta
försöka
plocka bort
hennes ölburkar från
bordet
klockan fem
en tisdag.
Fortsätta orka
lyssna på
alla som har något att säga.
Fortsätta orka
hålla om.
Fortsätta orka
tycka om.
Fortsätta orka
tänka på att
aldrig döma.
Fortsätta orka
bemöta
alla på
samma sätt.
Jag vill
våga
utmana mig själv igen.
Vill våga
se på nyheterna
fast jag vet
att jag kommer
gråta.
Våga utsätta mig
för sanningar
jag inte gillar
och låta dem
engagera mig.
Jag vill så mycket
men klarar så lite.
Vingarna är
ur funktion
och jag famlar.
Hösten äter upp mig
bokstavligt talat
och kylan
biter så
inåthelvete hårt
så fort jag går
utanför dörren.
Jag orkar inte
höra av mig.
Orkar inte
bry mig.
Orkar inte
vara den som
alltid
ringer.
Tänk den dagen
någon ringer
och säger
Hej! vet du vad?
Jag vet precis vad du
behöver.
Just nu
har jag inte
kraft nog
att bära kraven.
Och hans
sms som säger
du suger på att höra av dig
blir som ett
svart hål som jag
inte kunde bry mig mindre om.
Jag tänker
falla nu.
Och det
låter jag mig själv göra
bara för att jag vet
att
snart är jag
tillräckligt stark
för att resa mig igen.
Ha tålamod
med mig.
Mina vingar är
ur funktion
och det får mig
att bete mig
konstigt.
De läker snart.
De är hela snart igen.
Så.
Ha tålamod
med mig.
För
jag faller
nu.
