sommarflickans tankar

På nått konstigt sätt
orkar jag
hålla allting uppe.
På nåt sätt
får jag dem att skratta.
Får jag mig själv
att dansa.

På något konstigt sätt
rullar livet på
som om allt vore bra.

Men det är långt
ifrån bra.

Långt ifrån
frid.

Det är
tumultoch
utochin.

Det är
köttkniv
i hjärtat som
bara blöder.

Det är
försök till
att andas
under ytan.


Det är
långt-ifrån-bra.



Men.
Jag får dem
att skratta.
Och deras skratt
är min egen
överlevnad.





Stenmark sjunger
flera gånger om dagen
om det som jag
upplever
varenda sekund.

---

"Hur kan nåt så stort förvandlas
Hur kan man tappa orken att andas


Jag blundar
Och håller andan lite till
Hjärtat stannar
Fan va ska jag ta mig till
För jag vet att 100 år från nu
Så kommer det alltid vara du
När jag blundar"

--


Och det må vara patetiskt.
Men det är så det ligger till.



Kanske dags
att lämna
landet.