sommarflickans tankar

Jag lever

ett galet liv.

Det händer mycket saker

omkring mig.

Jag träffar

många olika människor.

 

De vinner alla mitt hjärta.

Vissa bara genom att se på mig.

Vissa genom att irritera mig.

Alla gör det på olika sätt

men alla vinner mitt hjärta.

 

 

 

Som mannen som handlar kaffe.

Med darrig hand

plockar han fram en tjugolapp ur en sliten, brun plånbok.

Liten och otroligt trött ser han ut.

Flera år över hundra.

Spiller kaffegrädde över hela brickan.

Ser på mig och ler. Och jag smälter.

 

 

Den unga tjejen

på dansgolvet

med

tighta jeans och

kort tröja.

Vinglandes.

Dansandes.

Letandes?

Hon ser på mig.

Mitt hjärta är

för länge sedan vunnet

och det värker.

 

Och.

Han som ringer

och säger

på bred närkingska

att det regnar.

Han som skrattar.

Som får mig att skratta.

Han har vunnit mitt hjärta

tusen gånger tusen.

 

Eller hon.

Hon.

Som var lite av

en idol

Lite av en förebild.

Hon som

har förändrats till

någon jag inte längre

känner.

Hon som

har tappat

kontrollen över sig själv

och allting i sin

omgivning.

Hon har mitt hjärta

och det värker.

 

Han som

jag inte

tänker skriva

mer än

inget om.

För han vet

och jag vet.

Det finns

mycket kvar att

göra.

Han har mitt hjärta

och det värker

mer och mer

för varje stund som

går.

För varje

tår

han fäller.

 

 

De är bara några. Några av alla.

 

Människor som jag möter.

De vinner alla mitt hjärta.

Vissa bara genom att se på mig.

Vissa genom att irritera mig.

Alla gör det på olika sätt

men alla vinner de mitt hjärta.

 

 

 

 

 

 

 

Gode gud.

Jag ber dig om

 

Ödmjukhet.
Ett ord som
nästan fastnar
i halsen.

Förmågan att
inte
döma andra.

Orken att
inte
döma andra.

 

Styrkan att

bära någon som

inte längre

orkar gå.

 

Modet att hålla om någon

som gråter

sina absolut sista tårar

och som

inte längre

förstår meningen

med någonting.

 

Ett hjärta

som värker.

Varje slag

värker.

 

En viljekraft

som är så stark

att den

tar sig ut ur

kroppen

och smittar av sig

på andra.

En

självdisciplin.

 

Något som hindrar mig

från att blunda.

Något som

får mig att

säga ifrån.

Något som

gör att jag

orkar

hålla mig

nykter.

 

 

Hur står man

stadigt för andra

med

sprit i blodet?

Hur ser man klart

när allting omkring en

snurrar runt?

 

 

 

Hur orkar man

utan din hjälp?

 

Jag tänker inte

be om

utmaningar

för du ger mig dem redan.

 

Det som jag skrivit ikväll

är de saker jag ber om.

 

Saker som gör

att jag kan anta

dina utmaningar

med full styrka.

 

 

 

Jag böjer mig fortfarande ner

och plockar mina fickor

fulla med kastanjer.

Tjugo år är ingen ålder.

Jag är långtifrån

gammal och vis.

Jag är fortfarande

på sätt och vis bara ett

barn.

Naiv som ett barn.

Rädd som ett barn.

 

 

Men jag ser.

Jag ser dina utmaningar.

 

Dessa människor.

Bevara dem

är du snäll.

De är som

guld.

 

Guld som strålar.

 

Tack

för allt.

 

 

 

 

"Kom du mitt ljus,

lys upp mitt mörker.

Kom läkaren,

som helar mina sår.

Kom du guds eld

bränn mina synders törnen.

Kom du min kung

och härska över

mig."

 

 

Amen.