Försök till utfyllnad
Inatt hade jag
ett långt och jobbigt
samtal över msn.
Ett samtal där orden i
msnrutan
tog sig ut genom skärmen
och skar upp mig hänsynslöst.
Allting inuti mig rann ut.
Plöstligt befann jag mig
där jag var
när han sa de där orden
för så många månader sedan.
Jag var tillbaka i min säng.
Jag låg på sidan
med ansiktet in mot väggen
och grät så att jag skakade
och han höll inte ens om mig.
Han var alldeles tom.
Han sa att han var tom.
Att han inte ens visste
om han älskade mig längre.
Och jag grät så att jag skakade.
Grät som att det aldrig skulle ta slut.
Grät för att
vi var slut
han och jag.
Vi som alltid
skulle vara.
Han och Jag.
Verklighet.
Den kom smygande.
Verkligheten.
Efter veckor av gråt och
nästintill obefintlighet.
Verkligheten.
Den kom runt hörnet och
fångade in mig
i sin stora svarta säck.
Drog in mig igen.
Hämtade hem mig igen.
Och jag tvingades börja leva.
Tvingades öppna ögonen
efter att envist haft dem stängda.
Tvingades se
sanningen.
Han var inte kvar.
Han ville inte
vara kvar.
Det gick.
Tillslut
förstod jag
hur det låg till
och jag anpassade mig
till kylan och ensamheten.
Jag började
göra upp egna
planer.
Rita egna kartor.
Spara nya nummer.
Andas.
Verkligheten
hade
hunnit ikapp.
Och han
var inte kvar.
Veckor blev
månader och
jag var övertygad om
att allting var bra.
Allting är bra.
Allting är
inte bra.
Jag hade
ett långt och jobbigt
samtal över msn inatt.
Ett samtal där orden i
msnrutan
tog sig ut genom skärmen
och skar upp mig hänsynslöst.
Allting inuti mig rann ut.
Alla de där
månaderna
och jag
kräktes
på toan
inatt.
Och plötsligt
var jag tillbaka hos
honom igen.
Och upplevde
det där igen.
Hans ord.
"Det är bäst såhär.
Det går inte just nu.
Jag vet ingenting om någonting
och det funkar inte.
Vill inte göra dig illa.
Förlåt mig.
Men.
Det blir bäst så här."
Han som alltid
skulle
älska mig
höll inte om mig
den natten
och
jag kommer aldrig
glömma
hur jag låg
med ansiktet in mot väggen
och sa åt verkligheten
att dra åt helvete.
Jag ville inte ha någonting
med den att göra längre.
Nu när jag sitter här
och försöker känna efter
så är jag alldeles tom.
Det är bara smärta kvar.
Som mensvärk när man är
hungrig.
Det maler.
Som att det aldrig
ska sluta.
Men jag antar
att det slutar
göra ont.
Jag antar
att jag behövde
få
inse
att jag fortfarande
delvis
ligger kvar i sängen
med ansiktet mot väggen
och gråter över honom
som jag
älskat så
hejdlöst.
Jag antar
att
det här är
livet.
Verkligheten.
Så.
Det jag ville säga är
att istället för att
skriva något ikväll
så publicerar jag
lite gamla alster
från nått år tillbaka
eller så.
En del av er har läst dem förr,
andra inte.
Jag publicerar dem
för att fylla ut det där
tomrummet
där det ekar och
där smärtan
dansar salsa i
högklackat.
För
smärtan.
För
er.
Och för mig,
ikväll-
Håll till godo.
Bestämd och
iskall.
Som en sån där
kristallklar
istapp som
faller ner från taket.
Bestämd att inte
flytta sig.
Bestämd att bara
falla
när lusten faller på.
Bestämd
att
klyva mig
i tu.
Jag förfryser.
Du tycker
att vi ska samla ihop ett
jättestort-gäng-och-göra-
något-jätteroligt-tilsammans.
Och jag letar efter en kamera
som kan ta kort på känslor
så att jag kan fotografera hur jag känner.
För jag orkar inte berätta att
jag rasar
innan du
börjat bygga.
Och alla orden
som ska sägas
fastnar i halsen
och du ser på mig
som om jag vore
dum.
Jag vill säga att jag är inte dum
jag är stum
men stumma människor
pratar inte
så jag håller
käften.
Din blick
tvärsöver
matbordet
letarochletar
efter någonting
att stjäla,
någonting att stjäla
från mitt ansikte.
Och du önskar
att du kunde ta
mina ögon med dig hem.
För mina ögon talar
när min mun tiger.
När jag har en stum dag.
När allt är tyst och
munnen håller käften
så talar mina gröna
ögon och de vill du ta med dig hem.
Så jävla själviskt av dig.
Så jävla typiskt av dig.
Mitt enda sätt
att kommunicera
vill du plocka med dig hem
eftersom du
tycker det är onödigt
att åka ända hit
när jag aldrig
säger något.
Men baby.
Det är när vi sitter tysta
som vi säger mest till varandra
duochjag.
Ibland rimmar livet
ibland rimmar det
inte alls
ibland är hela skiten
i fullständig obalans.
Man gråter och man skrattar
och man
svettasochfryser
Men vem fan skulle ringa
vem fan skulle ringa och
bry sig?
Inte vet jag varför allting
skiftar i grått
inte förstår jag varför du
inte inser vad du fått
inte blir jag gladare av
att du säger
tack och hej
det är dags att sova nu
men jag älskar dig.
Inte fan vet jag.
Det rimmar inte ens.
Ibland rimmar ingenting
med någonting.
Men bara ibland.
Det beror bara på
V A R
man lägger
betoningen.
Som ett hjärta
med hans namn
inuti.
Skrivet i imman
på badrumsspegeln.
Jag var naiv
redan som barn.
Jag var liten
redan som barn.
Jag ville tro
redan
som barn.
Som ett hjärta
med hans namn
och mitt namn
inuti.
Skrivet i imman
på badrumsspegeln
inne i lägenheten
på hörnet.
Och jag suddar ut det
fort
innan någon ser.
Innan någon ser
att jag blev
kär.
Jag sa till henne
att honom,
honom måste jag ha.
Hans ögon
glöder
när alla andras
har slocknat.
Hans fingertoppar
mot min hud
har jag känt
så länge nu.
Honom måste jag ha.
Som ett hjärta
med hans namn
och mitt namn
inuti.
Skrivet i imman
på badrumsspegeln.
Han kommer förstå.
Han kommer förstå
det ingen annan förstod.
Han kommer få se
det ingen annan
fick se.
Jag var naiv
redan som barn.
Jag var rädd
redan som barn.
När mamma och pappa
skrek på varandra.
Jag var liten
redan som barn.
Som ett hjärta
ritat i imman.
på badrumsspegeln
fast man inte
nådde upp.
Och jag rodnade
när han hälsade
och sa
att jag var vacker.
Hans fingertoppar
mot min hud
hade jag känt
så länge nu
utan att veta
vem han var.
Utan att veta
vem jag var.
Jag var kär
redan som barn.
Tänk om han ser.
Tänk om han ser
det ingen annan ser.
Tänk om han förstår
det som inte ens jag
förstår.
Tänk om han förstår
mig!
Honom måste jag ha.
Hans ögon
glöder
när alla andras
har slocknat.
Och jag ritade
ett hjärta
med hans namn
och mitt namn
inuti
i imman
efter duschen
på badrumsspegeln.
Jag var naiv
redan som barn.
Jag var liten
redan som barn.
Jag ville tro
redan
som barn
på ett hjärta
med deras namn
inuti.
Ritat i imman
på badrumsspegeln.
Mammahjärtapappa
Som ett hjärta
med hans namn
och mitt namn
inuti.
Skrivet i imman
på badrumsspegeln.
Jag är
alldeles för trött
för att skriva
en dikt om
hur dina ögon
gav mig
månljuset
tillbaka.
Jag bad om
Frid och
Befrielse.
Sen mötte jag dig.
och Du sa
Att du älskade
Mig.
Mina nerver är
Söndertrampade igen
Städa efter dig
Och jag försökte
Övertyga dig om
Att varje dag
Är en brottningsmatch
Med sitt eget samvete
Men du ville inte köpa
Mitt resonemang
Det kostade alldeles
För många pengar
För någon som du, som
Aldrig följer reglerna
Varför kan du inte
Bara förstå
Att den här världen inte behöver
Långa kvitton från Ica
Eller stora handlingskassar
Från stans alla märkesaffärer.
Den här världen
Behöver sedlar
I de små askarna
Framför fötterna på
De gamla gubbarna som
Sitter och spelar dragspel
Vid hörnet av
Kungsgatan/västerplan
Den här världen
Behöver inga fler
Öronproppar
Som stänger ute ljudet av
Barn som skriker
Av hunger
Eller gamla
Som suckar
I
Sin
Ensamhet
Den här världen
Behöver inte längre
Vässa sina knivar
Vassare
För de skär redan
Så djupa sår
I tonårsflickornas
Smala ljusa handleder
Jag försökte
Övertyga dig om
Att varje dag
Är en brottningsmatch
Med sitt egna
Samvete
Men du ville inte
Höra
För du hade köpt
Dendärdyraste
Ipodnanon
Från affären på hörnet
Och nu var du
Lycklig.
Nu var du lycklig.
Och inte bryr väl
Du dig ett skit om
Alla de
Kvinnor
Som blir slagna
Gula och blå
Av sina män
När ingen ser på
Eller när
Barnen ser på
Bakom stänga dörrar
Släcks lågorna
Som var tänkta
Att brinna
Så mycket
Längre
Och så mycket
Starkare
Men du
Du bryr dig inte
För du har nyss
Inhandlad
Tre stycken
Nyafinagolvlampor
Från Ikea
Och vem
Behöver
Någon
Annans låga
När man kan få
Ljus från
Tre stycken
Nyafinagolvlampor
Från Ikea?
Och nej
Jag säger inte
Att man inte får
Handla
På Ikea
Eller köpa upp
Alla sina pengar
I dedärdyraste
Märkesaffärerna
Som vi har i stan
Allt jag säger
Är att en dag
Så kommer alla
Bli tvungna att gå upp
I ringen
Och brottas med
Sitt eget samvete
Och vem vet
Kanske är det
Strömavbrott då
Så ingen kommer att se
Kläderna du köpte
Och inte ens
Dedärtregovllampornafrånikea
Fungerar när det är
Strömavbrott.
Du kommer bli tvungen
Att brottas i mörker
Du sprang
och
sprang
och sprang och sen
snubblade du.
Hjälp mig upp
bad du
men jag kunde inte
för jag var ju
flera hundra
kilometer bakom dig.
Där våra tungspetsar möts
finns ingen plats för
avsky.
Där är det fred och kärlek
och en liten gnutta
romantik.
....over and
out
