sommarflickans tankar

"Som nysnön yr
när det blåser"


Winnerbäcks ord i mitt huvud
klingar om och om igen
och beskriver min verklighet
bättre än
jag själv just nu kan göra.

Det händer saker
överallt
runtruntruntomkring
mig
och
ibland så får jag inte ens en chans
att säga vad jag tänker.

När jag väl får
en chans
att säga vad jag tänker
så vet jag inte
om jag är
bakochfram
eller utochin
och jag vet inte hur orden borde vändas
så att de
kommer ut
åt rätt håll.



"Som nysnön yr
när det blåser"


Funderingar kring livet.
Funderingar kring
de man håller närmast
sig själv.
Funderingar omkring
rättochfeloch
nuochdå
och
vemär
lilla jag?

Har jag
en plats hos
honom
när jag
dör?
Har jag en
plats här nånstans
medan jag
lever?


Hur?
Och varför?

Varför
gör det så ont?
Så
ontontontontontontontontont
att inte kunna säga
det man vill säga?

Varför växer
diskberg?
Varför
svälter barnen?
Varför skrattar
aldrig yacob?
Varför blir det
aldrig sommar?

Hur tröstar jag
någon som
förlorar allt?

Hur lyssnar jag
förbi alkoholen i rösten
hos en människa som jag
älskar
över
allt?

Hur är man
ett stöd
när man själv
rasar?

Hur ger man
hopp till någon
som redan
slutit sina ögon?

Hur kan man
hjälpa
på absolut bästa sätt?

Eller kanske bara,
hur kan man
överhuvudtaget
hjälpa?

Hur går det
när man vill så mycket
att man sprängs innan man ens
hunnit försöka?

Hur gör man
när hjärtat blöder
för människor man
inte ens känner?
Gamle mannen som köper kaffe.
Lilla barnet på tv.
Grannen.
Den man sitter brevid på bussen.
De där man läser om i tidningen.
Eller alla dom man hör
berättas om.

Vad gör man
när hjärtat blöder sönder
för människor man inte ens känner?




Varför hinner jag
aldrig med?

Varför hinner jag
aldrig med?

Med alla dem.

Hinner med
alla de som har
sina namn inristade
i mitt hjärta?
Varför hinner jag
aldrig ringa dem,
träffa dem,
uppmuntra dem,
ge dem den tid och kärlek
som de förtjänar?

Varför är
jag
bara jag?


Och varför
kan jag inte ta åt mig
när han pratar om
hur fin jag är...?





Jag pratar med
en vän över msn
och hon skriver
klingade texter
om allt hon känner
och jag har tappat
mina egna bokstäver
som jag förut använde
som
sköld
och mantel
och svärd
och som grund att stå på.
Bokstäver som
bildade en rustning.
En rustning jag nu tycks ha
förlorat.

Läser vartenda ett av hennes ord.
Omochomochomochom igen.
Och gläds åt att
hennes rustning ännu
blänker och
ger skydd.



Kanske hittar jag
min egen en dag?
Får skriva
en prolog
och sedan faktiskt
kunna
fortsätta?
Får skriva ett
tack till

Tack till
alla dom
som orkar
när jag själv
inte gör det.



Tillsdess,
fram till den stund
då jag hittar
mina
bokstäver
så nöjer jag mig med
att klä mig i andras.


"Som nysnön yr
när det blåser"






Och förövrigt.
Precis just
sådär vackert
är det:

http://www.youtube.com/watch?v=4s5DFd1eGKQ


Snällasnällasnälla.
Se hela.
För min skull.