sommarflickans tankar

Jag har en
inneboende.

Någonstans
därinne bor
hon.
Mellan
tredje och fjärde revbenet
tror jag .
Varje kväll pratar jag
med henne.
Säger att
imorgon måste hon
visa sig lite mer.
Vara med lite mer.
Men hon säger
att hon trivs bra
där ingen ser henne.
Där jag inte märker av
henne.
Där
ingen
kan
skada henne.
Och jag kan inte
nå henne.
Inte locka fram
henne
ur mig.

Så hon
får väl
stanna där.
En dag till.


För övrigt
är jag tröttare
än jag orkar.

Jag har
tusentals
tremiljonerkilostankar
i huvudet
som
härjar och håller på.
Vill att jag ska
tänka på dem.
Fundera över dem.
Låta dem bli
en slutsats.
Men då måste jag ju
känna efter?
Måste ju
orka
känna efter.

Just nu
undviker jag
alla sorts
utmaningar.
Jag har en tendens
att välja
enklaste vägen.
Ta de
lättaste besluten.
Inte tänka.
Inte känna.
Bara göra
som jag
gör.
Det blir
inte alltid bra.
Långt ifrån alltid
blir det bra.
Men
jag varken vill
eller orkar
bry mig just nu.
Så jag struntar i det
och har ännu en gång
valt den
enklaste vägen.



Imorse gick jag upp
snortidigt.
Lämnade en varm säng
och platsen brevid
någon väldigt speciell
för att äta frukost
med mina vänninor.
Det var motvilligt
men det gick.
Jag var trött
men jag piggnade till.

En frukost
som bestod av
baguetter med
ost och skinka
kaffe och frukt.
Men även massor
av ärlighet
insikter och
kärlek.

Det är när jag
säger det högt
som jag förstår det.
Det är där
i bilen
på vägen
med henne
som jag pratar högt
det jag brukar tänka tyst
och plötsligt får klarhet.

En underbar klarhet som jag vill
slå in i vackert papper och knyta
starka snören kring och stoppa ner
i min ficka.
Men det gör jag ju såklart inte.
Och ikväll är
klarheten inte lika klar längre.
Den är lite suddig i kanten
och jag undrade hur jag tänkte.
Jag grubblar och grubblar och
förstår inte mig själv
på samma sätt
som i morse.

Besviken
men
mest trött.

Trött på att vara
jag.
Trött på att vara
någon som de
blir förälskade i.
Trött på att vara någon
som alla tror är
perfekt.
De ler mot mig och smickrar mig.
Ser mig. Tror de.
Men vad ser de egentligen?
En dröm om
den perfekta
som har allt
och lite till
och som är villig
att ge dem det?
Någon som
aldrig
 är trasig.
Någon som aldrig
är ful.
Någon som
aldrig gråter?

De finns de karlar
som kommer till mitt jobb
nästan varje dag
bara för att sitta en bit bort,
dricka kaffe och betrakta mig.
Och när jag ler mot dem
så blir de som små barn
som får godis.

Och jag undrar...
När blev det så?

Det ger mig
ingenting.
Det ger mig inte något
att se andra tjejer
vilja klösa
ögonen ur mig.
Eller att veta att
män trivs med
att synas i mitt sällskap.


Jag vill
känna
att det är
på riktigt.

Att det är
någon som
ser mig.
Som bryr sig.
På riktigt bryr sig.
Håller om insidan
lika mycket som
utsidan.

Det är dags att sova nu.


Glömde säga vad hon heter.
Min inneboende.



Hon heter Mod.
Mitt Mod.