sommarflickans tankar

De får mitt hjärta att banka.

Kunde jag så skulle jag rädda dem allihopa!


Försöker få lite tid tillsammans med dem.
Träffa dem. Skratta med dem. Prata med dem.
Fast hur jag än frågar, när jag än frågar, så är de upptagna.
De jobbar och sliter.
Och även om jag lockar så mycket jag orkar
så är de för trötta ty deras två chefer håller dem
i sitt grepp.

Men de får mitt hjärta att banka.

Och är det något jag saknar med det jag hade förr
så är det just dem.


Flickorna på torget.

Och det enda jag hör är:




"Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen"

Joh 8 :7

Hon tog upp ett paket Maryland Red.
Jag tyckte att det var underligt,
eftersom jag aldrig förut sett henne röka.
Funderade på att fråga henne om det
men förstod att det här inte var rätt stund att tugga om småsaker.

Hon tände en cigarett.
Fingrade en stund på paketet,
såg ut som om hon övervägde att säga något om det
men la snart ner det på bordet
utan några förklaringar.

Det var en ljummen sommarkväll.
Skymning vill jag minnas.
Mörkret var där men ändå inte.
Allt som hördes var sorlet nerifrån gatan.
Gatan och staden som vi så länge hade både älskat och hatat hon och jag.
Hon såg ut över glittret där ute.
Glittret från havet där solen nästintill var försvunnen bakom horisonten.

-Vill du prata om det?

Min fråga skar igenom något
som verkade vara en vägg av tunt tyg
mellan oss.
Hon skakade på huvudet som svar och
lät sin blick fortsätta ströva över staden och vattnet.

Jag lade märke till att hon hade en envis tår som
försökte ta sig ur hennes ögonvrå.
En tår som hon blinkade bort gång på gång.
Hon hade kunnat låta den falla.
Jag hade låtsas om att jag inte såg den.
För hennes skull.

Allt jag gjorde var för hennes skull.
Det slog mig faktiskt att hon var den människa
som jag skulle kunna offra allting för.
Om det någon gång behövdes
så skulle det få kosta mitt liv.

Allt för hennes skull.

Vi satt tysta en lång stund.
Kände sommarvindarna smyga omkring.
Lyssnade till några slöa humlors surrande kring blommorna
som omgav hennes balkongräcke.

Hon hade snart rökt klart sin fjärde när jag frågade igen.

-Vill du prata om det?

Hon såg hastigt på mig och nickade.
Sedan fimpade hon även den cigaretten i askfatet som stod på bordet.
Om jag mindes rätt var det ett alster som jag själv tillverkat.
Jag hade gjort det till vår far för många år sedan.
Pappa, som älskat att spendera ljumma sommarkvällar på balkongen,
med endast ett paket cigaretter som sällskap.

- Kom så går vi in, sa hon och reste på sig.
Vi går in så ska du få höra alltsammans.

Sommarflickan
är nedbruten i små partiklar.

Sommarflickan
ber Herr Gud att plocka upp dem
och pussla ihop dem.


Få hennes
hjärta att
slå igen?




Sommarflickan
vill orka.
Men som det är nu
så orkar hon inte.





Gud.
Du ser.
Du hör.


Amen.

Det är som att
någonting äter upp mig.
Äter upp min
ork.
Mitt självförtroende.
Min lust.
Min motivation.

Från insidan och utåt.


Flera månader nu
har jag varit
halv.


In och ut
från sjukhus.
Flera dagar som
tillbringats i sängen
utan vare sig kraft eller ork.


Det äter upp en tillslut.
Innifrån.
Tar sig in i hjärnan och
börjar tugga på
självförtroendet.


Men nu måste det
snart bli bra.
Nu tänker jag
inte ge efter mer.

Det har gått
tillräckligt många månader
då jag känt mig halv.
Otillräcklig.
Orkeslös.

Jag vill ha
min självständighet tillbaka.
Min kraft.
Min förmåga.


Ja.
Det är nu
det ska
vända.

som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud som gråter med mig
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig
och som lever med mig när jag dör.

 

Allting handlar om att
våga
kompletera någon annan.

Gud.

Ge mig mod
att våga
tro på dig...

Amen.







http://www.youtube.com/watch?v=4s5DFd1eGKQ

"Som nysnön yr
när det blåser"


Winnerbäcks ord i mitt huvud
klingar om och om igen
och beskriver min verklighet
bättre än
jag själv just nu kan göra.

Det händer saker
överallt
runtruntruntomkring
mig
och
ibland så får jag inte ens en chans
att säga vad jag tänker.

När jag väl får
en chans
att säga vad jag tänker
så vet jag inte
om jag är
bakochfram
eller utochin
och jag vet inte hur orden borde vändas
så att de
kommer ut
åt rätt håll.



"Som nysnön yr
när det blåser"


Funderingar kring livet.
Funderingar kring
de man håller närmast
sig själv.
Funderingar omkring
rättochfeloch
nuochdå
och
vemär
lilla jag?

Har jag
en plats hos
honom
när jag
dör?
Har jag en
plats här nånstans
medan jag
lever?


Hur?
Och varför?

Varför
gör det så ont?
Så
ontontontontontontontontont
att inte kunna säga
det man vill säga?

Varför växer
diskberg?
Varför
svälter barnen?
Varför skrattar
aldrig yacob?
Varför blir det
aldrig sommar?

Hur tröstar jag
någon som
förlorar allt?

Hur lyssnar jag
förbi alkoholen i rösten
hos en människa som jag
älskar
över
allt?

Hur är man
ett stöd
när man själv
rasar?

Hur ger man
hopp till någon
som redan
slutit sina ögon?

Hur kan man
hjälpa
på absolut bästa sätt?

Eller kanske bara,
hur kan man
överhuvudtaget
hjälpa?

Hur går det
när man vill så mycket
att man sprängs innan man ens
hunnit försöka?

Hur gör man
när hjärtat blöder
för människor man
inte ens känner?
Gamle mannen som köper kaffe.
Lilla barnet på tv.
Grannen.
Den man sitter brevid på bussen.
De där man läser om i tidningen.
Eller alla dom man hör
berättas om.

Vad gör man
när hjärtat blöder sönder
för människor man inte ens känner?




Varför hinner jag
aldrig med?

Varför hinner jag
aldrig med?

Med alla dem.

Hinner med
alla de som har
sina namn inristade
i mitt hjärta?
Varför hinner jag
aldrig ringa dem,
träffa dem,
uppmuntra dem,
ge dem den tid och kärlek
som de förtjänar?

Varför är
jag
bara jag?


Och varför
kan jag inte ta åt mig
när han pratar om
hur fin jag är...?





Jag pratar med
en vän över msn
och hon skriver
klingade texter
om allt hon känner
och jag har tappat
mina egna bokstäver
som jag förut använde
som
sköld
och mantel
och svärd
och som grund att stå på.
Bokstäver som
bildade en rustning.
En rustning jag nu tycks ha
förlorat.

Läser vartenda ett av hennes ord.
Omochomochomochom igen.
Och gläds åt att
hennes rustning ännu
blänker och
ger skydd.



Kanske hittar jag
min egen en dag?
Får skriva
en prolog
och sedan faktiskt
kunna
fortsätta?
Får skriva ett
tack till

Tack till
alla dom
som orkar
när jag själv
inte gör det.



Tillsdess,
fram till den stund
då jag hittar
mina
bokstäver
så nöjer jag mig med
att klä mig i andras.


"Som nysnön yr
när det blåser"






Och förövrigt.
Precis just
sådär vackert
är det:

http://www.youtube.com/watch?v=4s5DFd1eGKQ


Snällasnällasnälla.
Se hela.
För min skull.

När jag väl fick igen dragkejdan och knappen
så var det inte mycket mer att göra.
Expeditens lovord tycktes aldrig ta slut
och vem behöver väl någonsin andas,
tänkte jag?
Ja. Så.
Raka vägen till kassan blev det
för aldrig förr har väl någon förhärligat min röv
på samma sätt som han gjorde?




Let this night be
that night

Det var länge sedan jag skrev nu.
Finns många olika anledningar.






Bergochdalbanautansäkerhetsbälte.





Och den där kalla handen på min axel,
tänk om den bara kunde försvinna.





Jagfattaringenting

Jag väljer att lägga upp lite bilder
istället för att försöka beskriva det.
Min jul i Jönköping.
Kortfattat.
Med ett litet urval av bilder
från det stora albumet som blev.

Gudärgod.


Julvärdarna





****


När vi skulle ta bilder på alla fyra syskon uppstod lite sunesjul-känsla.
Tror bara en enda bild blev normal. Men vi tog kankse tjugo stycken.
Varav på en av dem är pappas röv allt man ser.





****

Jag blev utvald att volontärarbeta för Tomten i år.
Det gjorde mig inget.
Efter alla dessa gångna julaftnar då han ställt upp för mig,
så kände jag att det var en stor glädje att få ge lite tillbaka.
Så.
Jag var där för att göra mitt jobb!





****


God Jul!





****

Pappa badade snart i julklappar.
En liten julyra uppstod hos honom där i hörnet.





****


Och så lite syskonkärlek.
Såklart.




****


Jennie är kung på att titta i kors.
Med ena ögat.





****


En del lugna stunder fanns det också ju.









GODJUL!

Det här var
det absolut bästa
jag kunde göra just nu.
Åka till jönköping och fira jul med hela familjen.
Alla är här.
Närhet, värme och kärlek.
God mat och tända ljus.

Avkoppling och
så långt från jobbet det bara går.
Jag är sönderstressad.
Men.
Jag hämtar krafter nu.
Slipar mina vapen. 
Funderar och känner efter.

Tacksamhet.
Skuld.
Saknad.
Sorg.
Glädje.
Kärlek.
Hopp.
Ångest.



Allt finns
samlat.

I lilla mig.




Och.

Mitt hjärta.
Blodrött.
Slår
slag efter slag.

Ni.
Ni som vet
vilka ni är.
Jag älskar er.
Tack.

389.





I NEEEEEEEEEED YOU!

"Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? "
-Rom. 8:31