sommarflickans tankar

Det är som att
någonting äter upp mig.
Äter upp min
ork.
Mitt självförtroende.
Min lust.
Min motivation.

Från insidan och utåt.


Flera månader nu
har jag varit
halv.


In och ut
från sjukhus.
Flera dagar som
tillbringats i sängen
utan vare sig kraft eller ork.


Det äter upp en tillslut.
Innifrån.
Tar sig in i hjärnan och
börjar tugga på
självförtroendet.


Men nu måste det
snart bli bra.
Nu tänker jag
inte ge efter mer.

Det har gått
tillräckligt många månader
då jag känt mig halv.
Otillräcklig.
Orkeslös.

Jag vill ha
min självständighet tillbaka.
Min kraft.
Min förmåga.


Ja.
Det är nu
det ska
vända.

som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud som gråter med mig
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig
och som lever med mig när jag dör.

 

Allting handlar om att
våga
kompletera någon annan.

Gud.

Ge mig mod
att våga
tro på dig...

Amen.







http://www.youtube.com/watch?v=4s5DFd1eGKQ