månad 12
Alldeles torr i halsen,
hjälper varken att
svälja eller hosta.
Lungorna drar i hop sig och
vägrar vädra luft.
Hjärtat slår,
visst gör det?
Jag känner efter
för säkerhetsskull
och hör ljuden av hjärtslag,
men är de mina?
Tystnaden når inte fram,
inte heller verkligheten.
Alla mina tidigare skrivna ord
har suddats ut
av det här årets tsunamivågor.
Jag har dem inte längre kvar.
Mitt självförtroende ligger i
ett A5 kuvert på köksbordet.
Oöppnat. Förseglat.
I tryggt förvar.
Vågar inte bära det med mig
ifall jag skulle bli av med
det lilla jag har kvar.
Frågan jag ställer mig är inte vem jag är,
utan när jag blev den jag är idag?
Och.
Vad hände med den
jag
som jag faktiskt brukade tycka om?
