sommarflickans tankar

Jag saknar dig Henrik.

Som om luften gått ur mig.
En sån saknad är det.
Som att jag bara ligger
helthelthelt stilla på rygg
och är utan
luft och liv.

Som att jag plötsligt inser
vad som gått förlorat.
Efter så här lång tid.


Efter såhär lång tid
kan jag fortfarande ikväll
känna lukten av dig
i mina kläder.
Din lukt.
Som jag brukade leva på
flera dar
och massor av
nätter.

Med dig
var allting
alltid
äkta.
Och nu såhär
i efterhand
känns allting
alltid
uppochner.

Jag vet inte
om du någonsin
kommer läsa det här
eller om det bara blir
någonting hon skrev en kväll
som andra läste och
tyckte om.
Men.
Jag vill
att du ska se
orden.
Höra dem i ditt huvud.
Tycka om dom.
Kanske tillochmed
spara dom.


Henrik.
Det är som om
alla minnen
är tunga stenar
som rasslar i fickorna.
Tungatungastenar
som jag inte orkar bära
men inte vill göra mig av med.
Har du slängt dina?

Vad gör du
nuförtiden?
Andas du?
Drömmer du?
Skrattar du?
Tänker
du
på
mig?

Tänk om vi
skulle springa på varann
på stan.
Det vore som om
natt och dag
skulle mötas
efter att ha
gått förbi varann
tusengångertusen
och
vad skulle
man säga?

Hej?

Nej. För simpelt.

Hur mår du?

För opersonligt.

Kanske
att jag
bara skulle gå förbi.

Gå förbi
och sen
viska
tyst för mig själv

Jag saknar dig Henrik.
Min bästa vän!

Mer än
du anar.