sommarflickans tankar

Ikväll såg jag en människa
som gjorde att jag
kastades ungefär fyra år tillbaka i tiden.
Helt sådär bara.
Utan förvarning.

Vi log blygt mot varandra och
försökte nog kankse båda två bestämma
om vi var dom vi trodde att vi var.
Hej sa vi lite snabbt och sen försvann han bort
och jag kastades
fyra år
bakåt.


Till den där natten
då vi gick hemåt från en fest
som ägt rum i en villa någonstans i hjärsta.
Vi var ganska många,
vi skrattade och sjöng och drack billigt vin
direkt ur förpackningen.
Vin vars smak påminde om kattpiss sa vi
innan en av oss slängde ifrån sig den på bron
över motorvägen.
Vi höll armkrok med den som
råkade gå närmast och vi
frös och beundrade stjärnorna.
Vi hade ännu inte blivit
de vi är idag.
Det var mycket, mycket som var ogjort.
Oförstört.
Fortfarande
oupplevt.
Vi var
små små små
men glädjen var stor.

Han sa några ord om att
hon och jag
vi var som texten till den
underbara melodin
och vi rodnade
skrattade frostmoln
rätt ut i luften.

Löften flög i mellan oss och
lekfullhet,
vingel och
enkla ord omgav vi varandra med
på vägen in till stan.

balansgång på trottoarkanter
ägnade vi oss åt
innan vi
blivit
dem vi är
idag.


Innan vi
vuxit isär.
Innan vi
glömt allt det där.

Innan vi
upplevde känslan
av att
ha gjort
allt
som går
att göra?




Ikväll såg jag en människa
som gjorde att jag
kastades ungefär fyra år tillbaka i tiden.
Hans ansikte blev som en spegel.
I den såg jag mig.

Den jag är nu.

Och jag mindes
den jag var
för fyra år sen
när vi vinglade hem
ett gäng
en frusen natt
då stjärnorna
fortfarande gick att önska med.


Och jag vet inte.
Glädje blandas med
vemod.

Minnen
bleknar
i ljuset av
min vardag.




Och.
Jag vet
att jag nog egentligen skulle ge
vadsomhelst
för att få vara där igen
den där kvällen.


Av
ganska
många
olika anledningar.




Men.
Nu är jag
där jag är.

---

Gode gud.
Duserminlängtan.


Bevara oss.

amen