sommarflickans tankar

Jag trivs
väldigt bra med
att gå runt barfota
i för stora tröjor
och dricka te
i min lägenhet.
Jag trivs bra med att
öppna fönstret
så att jag kan höra regnet
och känna att
jag är stor nu
och att
det här är mitt nu
och att jag
har tagit mig
ända hit nu.

Jag trivs bra med
att rufsa till frisyren
och glömma det där
perfekta
som folk förväntar sig.
Bara sitta ner
och se djupt in i
ingenting.


Jag gillar känslan av
att han kanske ringer.
Och att jag gillar känslan av
att gilla
att han kanske gör det.
Jag tycker om känslan av
att jag klarar av insikten
att han kanske inte gör det.
Jag gillar lugnet.
Jag beundrar
tålamodet.
Jag håller hårt i det där
konstigt
självklara
i det hela.
Jag gillar
att gilla honom.
Och jag gillar
att inte veta
ifall
han kommer att
komma tillbaka till mig
eller inte.

På ett sätt
är det helt olikt mig
men egentligen
är det bara
så himla
typiskt
mig.

En sommarflicka
med poesi i ådrorna.
En sommarflicka som
ser sin
inspiration i hans namn
och hon kan inte bestämma sig för
om hon
tycker bäst om att ha honom här
eller att sakna honom
när han är borta.

Och för en gång skull
känner hon
att hon inte behöver
bestämma sig.
Hon tar det för vad det är.

Det är barfota kvällar
i-för-stora-tröjor
med tedoft och
för-tidigt-höstregn.