sommarflickans tankar

Som ett regn
mot fönsterrutan.
Ett stilla regn.






Darling.
Vem är du
egentligen?

---

Örebro fryser.
Våra händer är
isblå och lungorna är
fyllda med
frost.
Vi vägrar bestämt
att ta fram varmare kläder.
Vi låtsas att vi glömt
var vi lagt dem.
Vi säger att vi inte minns
att vi placerade dem
under
skyhöga förhoppningar
om en sommar fylld av
värme
glädje och
befrielse.

En sommar som
aldrig kom.
En sommar som
smög runt kanten.
En sommar som
smet ut
bakvägen.
En sommar som nu
rusar fram mot
bättre tider och
ser sig om
över axeln.

Den skrattar
och kvittrar som
bara en sommar kan göra
och örebro
fryser till is.

Jag fryser till is
och mina tunna tröjor
värmer inte
bort
-minus-graders-kylan-i-hjärtat-

Minnen och
bortkastade skatter
hinner i kapp en
och mörkret
-det-där-höstiga-kvälls-mörkret-
biter sig fast i
huden
letar sig in i
blodet
tar sig igenom
tankar
känslor
och
alla som helst försök
till
försvar.



Ingenting blir kvar.
Ingenting av det som var
någotsomhelst.
Ljust
Lätt
med en svag doft
av
syrén och
jasmin.

Liten och tyndglös
barfota med
änglalockar.
För stor röd cykel på
alldeles oändligt grön gräsmatta.

Skratt, lycka och
hemlisar under
granens stora tunga grenar.

Slipstenar och
pappas tipsrad.
Sommarmorgon
lasse, morgan
och svartmacka med
jordgubbste.

Tyngdlös
skrubbsår
tyngdlös
asfaltsblomma

tyngdlös



Och så
sommaren som
aldrig kom.

Örebro fryser
till is.
Klimatet hårdnar,
medborgare och kamrater,
det blir
vassare
svårare
snålare.
Vi är inte längre
barn med
långa sommarlovsdagar
vi är vuxna
människor
med minnen och
skyhöga förhoppningar.

Förhoppningar
om en sommar
som ska värma
som en sommar ska
värma
innan hösten.

Men den smet
i år.
Och nu skrattar den
medan
nordanvinden
fryser
allting
till
is.

---

Tack ni som kommenterar
och som ständigt uppmuntrar mig
att skriva nytt!
Några av er har hängt med flera år nu och är fortfarande
lojala mot mig trots att jag under långa perioder
inte skrivit någonting alls.
Ni ska veta att
det är mycket tack vare er
som orden alltid kommer åter.
Så länge ni vill läsa
och så länge ni fortsätter beröras
så kommer jag att
leta och hitta inspiration till
nya texter
åt er.
Det är ett
givande och tagande.
Som med allt
här i livet.

Det är tack vare er
som jag
fortsätter.
Och fick jag inte fortsätta
skulle en stor del
av mig dö.

Så tack.
Tack för att ni
håller blodet i min
konstärliga ådra
vid liv.

Det betyder mer
än mina ord
kan
beskriva.

-k ä r l e k
/sommarflickan

Ett pussel är du
och jag håller på
att lägga bitarna
till rätta.
Varje gång
jag lyckats
hitta en plats
för biten jag höll i handen
så ger du mig en
ny
och jag ser på den och tänker

-den-kommer-
-aldrig-passa-

Utmaning kallas det
och jag älskar människor
som man
inte riktigt
förstår
hur de klarar av
att bara
vara
en enda person
när de har
så otroligt
många olika
pusselbitar.





You are
like a
mountain
I just have to
climb

Det finns en sak som jag aldrig kommer komma ifrån.
Ett behov jag har som nog aldrig kommer att försvinna.
Och det är att få skriva.
Skriva om allt och ingenting
Skriva otydligt och tydligt.
Hullerombuller eller i
korta och korrekta rader.
Det finns en sak som jag alltid
kommer behöva göra
och det är
att beröra andra med ord.
För
enkla ord,
enkla nedskrivna ord,
har en tendens att fastna hos människor
som läser dem
och det är
något utav det bästa som finns
när mina enkla ord
fastnar i någon annans
tankebana
och vägrar lämna plats åt något annat.

Jag skriver inte rätt.
Jag skriver inte fel.
Jag skriver bara det
som jag känner att jag
behöver skriva.
Och vissa ord
hamnar
på egna rader medan
andra ord får trängas
påenendalång
men det är så det ska vara
det är så man ska
göra
det är så jag gör
och om ni inte
tycker om det
om ni inte förstår det
så behöver ni inte.

Jag skriver mest för mig
själv.
Och för de där enstaka människorna
som faktiskt
inte kan
få mina ord
ur sina huvuden.

För dom och för mig.
Ikväll.


Det community där jag brukar publicera mina
dagboksinlägg/blogginlägg har gått och hängt sig.
Det har inte gått att logga in på över en vecka och
jag började känna att det blev outhärdligt.
Kliet i fingrarna. Överbelastningen i tinningarna.
För många formulerade meningar som inte har
blivit skrivna. Det fick inte plats.
Så jag bestämde mig för att skaffa en blogg.
En egen. Jag har aldrig haft någon blogg förut.
Har tyckt att det verkar komplicerat och pretantiöst.
Måste man välja bakgrundstema och döpa grejer
och skriva fyndiga undertexter och
för det första
hitta ett användarnamn som fortfarande är ledigt?
Tydligen.
Och nu är det gjort.
Nu kommer orden.
Texterna.
Mina texter
som
handlar om
allt och ingenting.

Äntligen!


Det händer mycket i mitt liv just nu.
Lite som att jonglera.
Men istället för
att bara jonglera med
tre enkla bollar
som jag gjorde förr
så är de nu massor
av grejer som flyger och far.
Det är nästan så att man
tappar balansen.
Om man nu ens hade någon?
Jag vet inte.
Jag både älskar det
och hatar det.

Jag har så lätt för
att bli rastlös.
Fruktansvärt rastlös.
Så det är underbart då det
händer saker hela tiden
och man slipper stanna upp
och tänka till.
Tänk om man behövde
tänka till hela tiden.
Om man bara hade
massor av tid över
jämtjämtjämt
och allt man gjorde var
att tänka till.
Som gjort för att bli
galen.
Men det händer mycket nu
och jag tänker
inte så mycket på det.
Jag har mest väldigt roligt
och uppskattar de människor
jag har i min närhet.
De är ganska lika mig,
de flesta.
Gillar att ha många
färglada bollar i luften
och att tappa balansen när
lusten faller på.

Härligt att umgås
men människor
som vet hur man
får mig att skratta
och som vet
att mina tårar
inte alltid syns
och att en kram
ibland säger mer
än tusentals
honungsfriterade ord.


Härligt med
människor
överhuvudtaget.

Som kvinnan jag mötte ikväll
på storbron.
En ganska kort, blond kvinna i sina bästa år.
Hon stannade mig med ett
"ursäkta" som lät som om
en fråga om vägbeskrivning skulle följa.
Jag plockade ur hörlurarna och lyssnade.
Det här var vad som sades:

"Jag har varit och handlat. På ÖB. Tidigare idag."
"Jaså?"
"Ja. Och när jag kom ut så var min cykel stulen!"
"Ajdå. Ja. vi bor ju i örebro..."

Jag kände att jag tyckte väldigt synd om henne
eftersom jag vet hur det känns att bli av med en
cykel som man tycker om lite för mycket.
Jag betraktade henne och la märke till att hon bar
ett stort silverkors runt halsen.
Och nu började hon bli arg.

"Ja. Och vet du en sak till? Jag hade köpt ett par
jättefina strumpor. Verkligen jättefina! Och de blev också stulna!"

Jag nickade förstående och visste inte riktigt vad jag skulle svara.
Men jag hann inte säga något för hon fortsatte:

"Så nu ber jag till gud att den jävlen som gjorde det här ska få brinna i helvetet!
Brinna i helvetet i evigheters evigheter!"

Jag fortsatte nicka. Aningen förstummad. Vad sa hon egengtligen?
Hon såg på mig länge länge och jag tänkte att det kanske var dags
att tänka på refrängen innan hon började kasta förbannelser även över mig.


"I jesu kristi namn" Sa hon
och så fortsatte hon gå.


Jag fortsatte också gå
och hennes ord ekade i mitt huvud.
Inte ens timberlake i hörlurarna
kunde överrösta hennes bön.
Att den jävlen skulle få brinna i helvetet.


Det måste ha varit en fin cykel.
Och ett par ovärderliga strumpor.
Jag hoppas den som stal stålhästen och strumporna får nytta av dem
och att han eller hon slipper cykla omkring med dem
nere hos killen med hornen och eldhundarna.
Örebro är ju rätt ok när man tänker efter
och det dröjer nog länge
innan man snor en cykel igen.

Men hon var hursomhelst
en människa
med någonting att berätta
och jag lyssnade
och försökte förstå.
Om jag lyckades eller inte
det vet jag inte.
Men jag fick i alla fall
höra en annan människas tankar.

Andra människors tankar
är något av det bästa jag vet
och jag brukar försöka
samla på mig så många som möjligt
och förstå så många av dem som det bara går.

Idag var jag i en lägenhet
på norr
tillsammans med några stycken.
En av dem sitter i häktet och var ute
på kort permission bara över dagen.
Han pratade vitt och brett om de
"bedrifter" han utfört innan han blev gripen
och hans manliga vänner var
tydligt imponerade.
Jag funderade ganska mycket över det han sa
och till slut var rummet så fyllt av hans
dåliga självförtroende att jag knappt kunde andas.
Till råga på allt låg solen på och brände precis där jag satt
och jag började känna att situationen
var på väg att bli outhärdlig.
Ikväll sitter han i sin cell och jag undrar vad han tänker på.
Jag undrar om han önskar
att vi hade pratat om något annat idag.
att han skulle hållit tyst om allt det
han gjort
och istället pratat om
saker som ska komma
och om sånt som
suddar ut istället för att
fylla i
alla ärren.
Jag vet inte.
Jag mådde dåligt.
och jag tror att han och alla andra också gjorde det
för tillslut lämnade vi alla rummet
och hittade på andra saker att göra.

Vi är ju trots allt
bara människor
och vår styrka räcker inte alltid till
att stanna kvar.


Just nu jobbar jag
på en restaurang med
tillhörande café och glassbar.
Mina chefer är galna
och mina jobbarkompisar
alldeles underbara.
De flesta av dem
hursomhelst.
såklart finns det
en eller två
som man inte riktigt
har något att säga
men de allra flesta
har verkligen gjort intryck på mig.

Att arbeta under ständig press
och med två galna chefer som
jagar en med utskällningar, hot och
anklagelser tär ganska mycket på
nerver och psyke.
Vissa dagar känner man sig
mindre värd än de bakpotatisar
man serverar kunderna.
De kostar 59kronor och då ingår smör och bröd
men ingen dricka.
Mer än så känner man inte
att man är värd.
Potatisarna är
dessutom iklädda folie
men själv känner man sig ofta
alldeles naken
när de häver ur sig något som får en
att vilja säga upp sig
och flytta hem till pappa.

Vi är ju trots allt
bara människor
och vår styrka räcker inte alltid till
att stanna kvar.


Men så vet man
att man ändå har det bra.
Att man inte andas in
livsfarliga gaser hela dagarna
som ungdomar, mycket yngre än jag själv,
är tvugna till att göra.

Det är deras vardag
och det här är min.


Orättvisa är ett ord jag inte klarar av
och att människor skulle vara
olika mycket värda
är för mig ofattbart.
Som att 2+3 blir 7.
Ologiskt. Inte rätt.
Oförsvarsbart.


Jag är trött nu.
Har varit förskyld i över en vecka
och börjar tröttna på läget.
Värst är hostan om nätterna
eller feberdrömmarna
eller värken i halsen och nacken
eller....

Jag vill bara bli frisk igen
så att jag kan umgås med
människor och
skratta och prata.


Jag tror det kallas
tålamod.

Och jag brukar säga
att jag föddes
utan.


Nu är det dags att avsluta.
Ett konstigt inlägg med
helt osammanhängade
innehåll.
Precis som det ska vara
när man inte skrivit på länge.
Ser fram emot att få rutin på det igen.
Skrivandet.
Som befriar en från så mycket.

För det finns en sak som jag aldrig kommer komma ifrån.
Ett behov jag har som nog aldrig kommer att försvinna.
Och det är att få skriva.
Skriva om allt och ingenting


Jag tänker göra det här.

Häng på om du vill.
Om inte. Tack för att du
tog dig tid ikväll i alla fall.



*
Livet är
tillräckligt kort
för att skrivas ner.

*



Kärlek